SÅNGTEXTER & REFLEKTIONER
AV LUCAS SCHEFFOLD

På den här sidan har jag försökt samla en del av de sångtexter
och övriga smått poetiska tankegångar
som runnit genom mitt sine under åren som gått.
Många av texterna tillhör visor som jag producerat på kassetter eller CD's.
Dessa går att beställa från mig personligen.

Det är tillåtet att kopiera texterna och sprida dem
så länge det ej sker i kommersiellt syfte!

Naturligtvis inser jag ordens omöjlighet
att förklara och gestalta världen i sin helhet.
Dessa texter var trevande försök att spegla mina tankar
och ordens betydelse är ju olika för oss alla.
I förståelsen ligger också paradoxen
och alla svar blir bara ena sidan av saken.
Våra begränsade frågor söker begränsade svar
och en obegränsad sanning blir väl en begränsad lögn?
eller varför inte belysa poesins hopplöshet
på följande vis...

Beskrivningen,
en mördande skalpell,
disikerar världen
och drömmen mister sin helhet.

BORTOM LOGIKENS MYTER

Jag bryter mig ut i gränsland
som ligger utanför logikens myter.
För jag söker paradiset
som ligger utanför världsbilden våran.

Jag söker inte längre något svar på det som finns,
utan ser mig blott om.
För här ute gör det ändå det samma,
allting blir ändå samma sak.

Följ med till Ingenmansland,
jag råkade trilla av.

Jag hittade ett matematiskt misstag
i våra levnadsgrundvalar,
att vår första kalkyl
grundar sig på ett rent antagande.

Om ett plus ett lika gärna är tre,
vad spelar det då för roll att ens fundera
och vad spelar avstånd för roll
om vi ändå vill nå solen?

DAGEN DÅ ALLT VAR STILLA

Jag ser på de som levde.
Jag ser på de som dör.
Jag ser på de som strider
fast deras kroppar blöder.

Överallt syns soldater.
Överallt ser jag dem slåss.
De sprider död och förintelse,
även här hemma hos oss.

I natt besökte döden
alla våra hem.
Hela staden berövades
på både liv och lem.

Min älskling ligger stilla.
Hennes kropp är stel och kall.
Hennes skalle slogs i bitar,
vid nattens granatanfall.

Natten har blivit morgon
och inget är som förut.
Gråtande håller jag om
min älsklings döda kropp.

Jag sitter stilla och tänker
på hur allting var igår.
Vi skämtade om kriget
ty tanken var för svår.

Jag funderar på varför
det som hände fick ske.
Folk som tror det var en lösning,
de kan ju komma hit och se.

Jag ångrar så bittert
att vi aldrig sa emot.
Men nu är det för alltid för sent.
Jag ligger hennes kropp på marken.

DAGEN VAR VACKER

Dagen var vacker, kvällen så ljum.
Trots alla leenden sitter jag stum.
Himlen var blå, gräset så grönt.
Tiden stod still, det kändes så skönt.

Men tiden har sin gång fast livet står still.
Man kan inte ändra det, hur man än vill.
Finns det ett slut, finns det ett mål
eller irrar vi blott runt i ett ändlöst svart hål?

DET BÖRJAR BLI SENT NU

Det börjar bli sent nu, vi har nog gjort bort oss.
Vi har nog ställt till ett allt för stort problem.
Men vem vågar tänka denna hemska tanke,
att lämna allt och börja om på nytt.

För människan är fri, hon har inga gränser.
Vi gräver för djupt och blandar allt för mycket.
Ja, människan är envis, hon vill aldrig vända.
Det krävs nog en kollaps för att något ska hända.

Vi är som en sjukdom, en elakartad svulst.
Det är kanske ingen ide att ha oss kvar.
Vi tar allt för mycket, tja, vi lämnar inget kvar
och vi glömmer lätt bort på vems villkor det var.

Vi torkar oss i stjärten med oblekt papper
i tron på att skogen kommer att stå kvar.
Men i vår moders sköte är vi blott en bacill.
Vi har ingen chans när hon inte längre vill.

Vi tror vi kan bestämma, vi tror vi kan justera
men när balansen inte finns, då går det inte mera.
Vi tror på en välfärd, bara vi har filter
men vi glömmer att jorden har allt för stora krav.

Jorden hon kokar, hon har nog fått feber.
Snart öppnar hon sig och vänder sig om.
Ja, vist är det tragiskt att vi inte kan samsas
men för henne så spelar det nog alls ingen roll.

Och jag tror ändå inte att vi hoppas något annat
för priset är allt för dyrt om vi skulle vända.
Jag tror nog vi vill ha det precis som vi har det,
även om det kostar våra egna liv,
även om det kostar allas våra liv,
ja, även om det kostar allt.

DET FINNS INGA ORD

Vi rullar runt i gräset.
Vi kastar oss om varann.
Särskildheten som plötsligt försvann.
Vi blir ett med varann.

Vi har nått det paradis
där tid ej längre finns till,
där ord blir överflöd,
där vi blir ett med allt som finns.

Vi lämnade en värld av ångest,
en värld som var för kall,
för att finna nånting bättre,
som gav svar på det vi sökt.
Älskling, följ med,
vi blir ett med allt som finns.

Låt oss stanna här för evigt.
Låt oss hålla om varann.
Låt oss aldrig sluta känna.
Låt oss dricka livets vin.

Det finns inga ord
inom logikens låsta ramar
som beskriver vad vi känner,
som ger svar på varför vi finns till.

Så älskling, sluta fundera
och analysera i ord
för svaret vi vill ha
är för enkelt att förstå.
Älskling, följ med,
vi blir ett med allt som finns.

DET GLÖMDA FRÖET

Bedrövad, söker jag bland hus och stenar.
Husen där vi bott, de finns inte mer.
Bedövad, ser jag mig om,
sökande några enstaka rester
av ett liv i en annan tid.

Jag gråter mindre nu för varje gång
ty jag är tillvand rationalismens hårda handskar.
De som söker sitt sista slutgiltiga slag
då den äldre tidens liv och form
pulveriserats för gott.

Nu är den nya tiden här.
Så fann till slut formen en ny helhet
fast i fyrkantig betong,
kantad med asfalt, asbest och uran.
En ny klinisk värld
där den kortaste sträckan blivit lag,
där vi köper vår tid på kort utav plast
och där livets inneboende värde
torkats bort ifrån väggen.

Vad finns det då för mening
med att vi sitter kvar här och leker
och ändå låtsas som om ingenting hänt?
Finns det någonting kvar,
tappade vi något på vägen?
Kanske en dröm och ett liv
i alla hus som de rivit.

Kanske de glömde något?
de som kom hit för att riva.
Kanske de glömde ett litet frö
under alla högar av krossat glas,
under alla lager av sten och armeringsjärn.
Ett litet frö som bär på allt det vi glömt.
Gräv, min vän. Kanske finns det tid kvar att leva.

Och visst kan det gro bara det får vatten.
Tag med det till en älv långt ut i skogen.
En vän säger att i Norrland finns det träd
och människor som lever av att leva.
Kom med, vi gömmer oss ett tag
så visst ska vi minnas.

DET GÅR EN VIND GENOM VÅRA SJÄLAR

Det går en vind genom våra själar.
Det strömmar en flod från hjärta till hjärta.
Ögon säger ofta
mycket mer än ord kan ge
för sanningen är enkel
men svår att se.
För vishet kräver ödmjukhet
och ögon som kan se
så öppna du din dörr
för jag vill öppna min.

DÅ ALLTING GÅR I KRAS

Varför ska allting gå så fel?
Då det man länge hoppats ändå går i kras.
Då vill man fly, fly från sitt eget liv.
Då vill man fly in i sinnets utopi.

Men vart ska man ta vägen?
om det inte finns någonstans att gå.
Och vet man egentligen vad man söker?
om man inte orkar förstå.

Är man egentligen värd att älskas?
Är man värd en annan människas tid?
Eller är allting frågan om drömmar?
Drömmar som hela tiden styr vårt liv.

Men man får ej sluta hoppas
för då finns det inget kvar.
Jag fortsätter att drömma
om någonting som jag inte har.

DÅ DE TVÅ VORO ETT

Han var en.
Hon var fyra.
Så som i en spegel,
voro de som ett,
voro de som två.
Vilja och tanke.
Han var tid.
Hon var rum.

DÄR BERG FÅR SJUNGA FRITT

Det finns ett land som täcks av skog
och där berg får sjunga fritt.
Detta land, det finns här utanför
och är större än du tror.

Men tider går, vi glömde fort
den verklighet som är
och att solen spinner med sitt ljus,
en väv av evighet.

I utkanten av det vi känner till,
spelar alver upp till dans.
De förlösas upp i livets eld,
bortom allt vi trodde fanns.

Ja, bortom allt vi gör och tror,
bortom all logik,
där finns ett land, vi aldrig ser
ty vi har för tider, glömt oss bort.

Det finns så nära i allt du ser.
Det finns just i dig själv.
Det finns i skogen, bredvid ditt hus,
det allt vi glömde bort.

Och kanske drömmer du just i natt,
att du med vingar flyger ut
över berg i väst, där sol gått ner,
för att åter vända hem.

DÄR VÄGAR TAR SLUT

Är det här gamla vägar tar slut?
Är det här vi får stå?
Är det här alla tider går ihop?
Är det här allt tar slut?

Är det här, vi kom tillbaks igen
och ingenting varit gjort?
Är det här som alltid varit
och inget annat blev någonsin till?

Du står framför ett vägskäl, ett stup
vid himmelens port.

Du minns den väg där du gick
då du började gå.
Du minns den plats där du tvekande stod
då du gick härifrån.

Du står framför ett vägskäl, ett stup
vid himmelens port.

Nu är du tillbaks på det plan
där inget någonsin blev till.
Nu är du gränslös, min vän, du är fri
och inget av dig blev kvar.

Du står framför ett vägskäl, ett stup
vid himmelens port.

Du är tom men du brinner,
ditt ljus kan aldrig slockna ut.
För allt är du själv
men själv är du ingenting alls.

Du står framför ett vägskäl, ett stup
vid himmelens port.

EN DEL AV ETT SVAR

Vi söker alla, en djup vision,
en sanning nog att förklara i ord.
Vissa säger en, andra säger två,
några säger att livet aldrig kan förstås.

Vi finner ett ljus som en brinnande känsla,
vi hör en ton utav livet
men vi slås av rädsla att inte ha ord
att förklara det vi hoppas vore skrivet.

Vi lör oss att förstå en del av ett svar
så långt vi kan röra vår egen logik.
Vi sliter oss från ett mönster som stryper vår själ.
Vi finner att i grunden är nog allting väl.

Vissa säger Gud, andra sa ger liv.
Några säger allt ty del finns ingen tid.
Det år svårare att förklara an att förstå
då orden tappat kraften att spegla vårt liv.

Vi söker den kraft som utgör vårt liv.
Vi söker oss själva, utanför all tid.
För vi vet att det kommer, vi väntar den dag
då allting åter blir så som det en gång var.

EN NY DAG GRYR

Sover du, min kära?
dagen gryr.
Solen stiger sakta upp
över ängar, gran och fur.

En ny dag nalkas,
en ny sida i livets bok,
i ett ständigt oskrivet kapitel,
fyllt av slumpens fagra mystik.

Ett liv, fläckat av uppgivenhet,
bjuder plötsligt på någonting nytt
i denna obegränsade mångfald
då en ny dag grytt.

En ny dag gör entré,
alltid unik,
som ger oss möjlighet
att skapa det vi vill.

Vi lär oss att leva i apati
för att aldrig titta ut och våga se
men jag flyr från deras desillusion
för att våga forma någonting själv.

Släpp ut den lilla fågeln i dig.
Våga lek din egen lek.
Slå hål på själens hårda mur av glas.
Förverkliga de visioner vi trots allt har.

Än så länge ligger staden tyst,
fri från människors förslavande jäkt.
Förblindade i ett ekorrhjul
så fort dagen grytt.

Uppgivenheten blir vårt fördärv,
visioner förkastas och tonas ut
fast ingenting egentligen är givet
ty nya dagar kommer alltid att gry.

EN NY TID

De åker till jobbet i sina bilar,
ser du dem, min vän.
De säger att arbetslöshet är ett hot
mot vår kultur, min vän.
Det gror en revolution någonstans,
kanske inte hos oss men i allt.

Lyssna bara på fåglarna,
hör vad de har att säga oss.
Vill de överleva denna tidsålder,
kommer de att födas om på nytt?
Ska vi alliera oss med livet, min vän,
eller med ingenting alls?

Det är dags att välja stegen, vän,
det är dags att lyssna på trädens folk.
Går det att läka sjuka sår?
vem vet, kanske Gud förmår.
Är det dags att samla korten igen,
är vi värda nog, en ny giv?

Vår kära planet har svårt med oss
men hon vinner dock alltid över de som härskar.
Så slut dig till träden, min vän
och bli ej rädd när jorden börjar skälva.
Bli ej rädd när vi lämnar det vi trodde fanns till
för vi träder in, min vän, i en ny tid.

EVIGHETENS FORM

Jag far från ett fyrkantigt mönster
ty evigheten form är rund.
Jag vet att det är bra, det är här jag vill va'
och inget ska mig längre frustrera.

Det vi egentligen söker,
det har ingen begränsad form.
Bara det vi själva konstruerar,
formas och rutas in.

En stad såväl som ett kretskort,
överallt syns raka linjer.
Där borta står ett fyrkantigt hus,
det är ju sånt som skymmer vårt ljus.

HÖSTVISA

En tidig morgon i Oktober,
löven faller tyst.
Jag kyls av höstens kalla vind.
Jag ser ditt ansikte, en tår på din kind.

Livet det går trots allt ganska fort.
Gårdagens visioner, minnen blott.
Hann vi egentligen med det liv vi sökt?
Finns det kanske ändå tid kvar?

Du ser på mig med en tårfylld blick,
en blick av nostalgi och desillusion
men det finns inga sår för vi är vuxna nu
och vi talar med värdighet och inte med passion.

Ja, såren har läkts, vi är båda starka nu.
Vi har lärt oss av livet och kommit tillbaks.
Men livet går så fort, man glömmer ganska lätt
att vi en gång svor en ed, att ta vara livet rätt.

Vi nämner med ett skratt, en förgången tid
för att plötsligt komma ihåg vad vi drömt när vi var små.
Vi slår oss för pannan, var det så vi ville va'?
och kanske det ändå går då det gick när vi var små.

I DET STORA LJUSET

Då glansen av den illusoriska tillfredsställelsen
inte längre bländade mig,
ville jag åter träda in i det stora ljuset.
Jag sliter mig loss och gör allt för att se,
för att inte glömma evigheten.

I EN OVISS TID

Särskildhetens klyfta
som sargar din själ.
Sökandet efter mening
i någon som vill dig väl.
Sökandet efter ett svar
som ger vår vilsna själ frid
och frihet ifrån vår ångest.
Ett ledljus i en oviss tid.

Vägarna är många,
vi väljer vår egen stig,
en stig till den kunskap
som befriar våra liv.
Vissa vandrar in bland snår,
andra går på frihetens äng
men vi bär nog alla på samma dröm,
att få ta med varandra härifrån.

I ETT TYST SAMFÖRSTÅND

Vi sitter tillsammans i ditt kök.
Vi talar om en gemensam dröm,
att skapa någonting för oss själva,
en dröm att fara härifrån.

Det kallas utopi och gemensam vision,
att hitta vårt eget hem,
det liv vi en gång var ämnade att få.

Vi lovar varandra i ett tyst samförstånd,
att aldrig låta drömmarna slås ihjäl
och halka dit som så många ändå gör
och bli offer för samhällets desillusion.

Det händer man träffar någon gammal vän,
någon man känt i flera år.
Vi talar om drömmen som fanns där en gång
och hoppet om att en dag bli fri.

Älskling, är vi gamla nog för att ge upp
en barnslig gammal dröm som vi haft när vi var små?
Är dock vägen så för oss alla
eller finns det ändå en chans för oss?

1 OÄNDLIGHETENS HELIGA SOL

En värld i rosenrött.
En värld i vitt.
En värld i harmoni.
En värld i fred.
Våran dröm,
livsvision
för dig och mig
men min vän, vet du vart vi ska gå?

Ett liv utan glädje
men ett liv utan sorg.
Ett liv utan behov,
som inte kräver något mer.
Då blir Yin och Yang
blott som en vind,
som ett andetag
men min vän, vågar du följa med?

I kosmos innersta hjärta,
i oändlighetens heliga sol,
vill du känna dig vara och brinna
i ren tidlöshet?
Det som alltid är,
alltid hör och nu.
Det du är
då din kropp plockats av.

Vill du sluta spela med
i livets oändliga teater
eller är du ändå rädd om att budskap?
hängiven en roll,
väljer vi ändå att gå
på den stig vi förut valt,
för att behålla ett mönster,
för att ändå skapa tid.

Men om vi ändå vill ha en kropp,
om vi ändå vill ha vår själ
och behålla en identitet
och behålla vår särskildhet,
så kan vi ändå lära av jorden
och allt det som växer,
att forma vårt liv
i harmoni med livets kraft.

JAG ÄR

Jag är väsen, jag är människa
Jag är allt och ingenting.
Jag är Gud och universum.
Jag är blott en fläck på väggen.

Jag är en myras föda
och en sten under din sko.
Jag är ett blad som hänger på grenen.
Jag är trädet, jag är roten, jag är skog

Jag är det jag ser,
jag är tankar och upplevelse,
men också skild ifrån det jag gör,
jag bara är och ingenting mer.

Jag är tid, jag är rum
men i grunden är jag fri ifrån allt.
Den outgrundliga viljans kraft.
Det subjektiva är skilt ifrån allt.

Den oändliga Brahman.
Jag är en spegel som fylls av en bild
från det gudomliga ljuset i horisonten,
som bara är och ingenting mer.

LÅT DET SISTA VARA KVAR

Det fanns en gång en skog
i trakten där du bor
men idag är allting täckt
av asfalt och betong.

Hur ska det se ut
när du själv en gång blir stor?
Kommer du då att minnas
hur det en gång var.

Låt det sista vara kvar.

Skyskraporna växer
som svampar ur vår jord.
Vägar och fabriker,
inget lämnas kvar.

Jag ser hur träden faller,
jag fylls av hat.
Förtvivlat haller jag fast
i det sista som finns kvar.

Lat det sista vara kvar.

MED BEGYNNELSEN 1 BEHÅLL

Månens ljus, det löser upp all form
hos vår själ som söker en gestalt.
Väg till visdom krossar även vacker myt.
Men min vän, låt mig ändå få ligga kvar hos dig,
om så blott för en stund.

Fast jag vet att allting är till låns,
fast jag vet att elden allting tar,
låt mig ändå få förbli,
om så blott för ett tag.

Låt mig få förbli andandes, pulserande
men utan att dränkas i detta ofantliga vågspel.
Låt mig få röra mig sakta in och ut
men med stillheten behållen i mitt hjärta.

Fast jag vet att allting vänder åter,
låt mig få förbli med begynnelsen ibehåll
och fast kraften når ut i allt,
låt mig få förbli utan att tappa andan.

Låt mig få flyga fritt men ändå sjunka djupt.
Låt mig älska stilla och tyst,
i evighet.

MÅNVISA

Till Månen och saknaden.

Månens ljus, det lyser så kallt i natt,
så kallt att allting fryser och stelnar till.
Skogens kraft är starkare än någonsin
och den fyller mig
fast jag innerst inne är så tom.

Det är så lätt att se och förstå i natt
och att minnas livet som blott en episod.
Men trots mitt liv, alla människor jag gått förbi
har längtan blivit kvarglömd, gömd i mig.

Du svåra saknad, äger du en gestalt?
Är du som en ängel, följer du mig vägen ut?
Kanske får jag aldrig lov att fråga.
Kanske leds vi blott av en oskadd tro.

Jag ber dig, starka måne,
jag ber er skog
och det träd jag själv är en del utav,
låt mig minnas, låt mig veta vart jag går
och låt mig finna det jag förlorade
min första natt.

NÄR ELDEN SLOCKNAT UT

Om vårt hus som Göteborgs kommun lät spränga i luften.

När elden slocknat ut
och sista stenen falt till marken
och vårt kök där vi så ofta satt,
där finns nu blott en fasad.

Vart går vi då, min vän?
Vart vänder vi då, min vän?

När verkligheten börjar gnaga på gaveln
så vittrar vi själva sönder i första hand.
För drömmar, precis som möbler och stenar,
kastas utför att ge platts åt en barrikad.

Det fanns en gång ett hus
som beboddes av en envis tro.
Men tiden går och vi lärde oss ändå,
precis som de andra sagt, var världen allt för stor.

Den där längtan, den finns kanske kvar inom oss
men vart tar vi vägen då allting suddats ut.
För när allting rivits och inget finns kvar,
är det svårt att hålla ihop det där, utan fasad.

Allt sårbart kastades bort inom oss,
allt obekvämt när vi till sist smälte in.
För det är kallt att stå kvar där ensam ute
när alla andra valt att gå hem.

OM JAG SJÄLV EN GÅNG FÅR BARN

Jag tänker på
om jag själv en gång får barn.
Ska jag dem då lära
det andra lärt mig förut?

Ska jag dem då lära
att formas och smälta in
i ett mönster,
konstruerat av apati?

Ska jag till dem säga,
att den värld vi lever i,
är trots allt den bästa,
att det tjänar ingenting till?

Ska jag till dem ljuga
som många andra gör
och säga till dem att jag vet bäst
för du är liten och jag är stor?

PLOCKAR DU NER SKYLTEN?

Du har sen länge slutat skrika,
du har torkat bort din sista tår.
Du har sen länge slutat hoppas
ty loppet torde vara kört nu.

Plockar du ner skylten, min kära vän,
finns det ingenting kvar som dig lockar?
Plockar du ner skylten, min kära vän,
finns det ändå inget att leva för?
Finns det ändå ingen som dig saknar?

Har hon dig slutat älska,
som många andra gjort förut?
Läker ej dina djupa sår
eller har uppgivenheten slagit dig i fördärv?.

Vi är alla ensamma själar
i en tom mörk värld.
Vi bar alla samma ångest
för det vi fruktar och inte klarar av.

Men vi måste förenas och orka stå emot
och försöka att ändå skapa det liv vi alltid sökt.
Så trösta dig min vän och våga gråta ut
för i morgon, tja, vem vet.

RYMD ÖVER ALLA RYMDER

Snart tar drömmen slut
då tid blivit fylld och vi åter vaknar upp
på den öde stillhetens slätter,
där intet bortom är.

Där oss åter, evigheten gör sig påmind.
Evigheten, det ofattbara,
den svåra, oändligt självklara
rymd över alla rymder.

SISTA VERSEN

Sista versen börjar spela sin refräng.
Kommer en gud och hjälper oss
eller ruttnar vi bara bort?

Finns det något vi kan behålla
när allting rämnar ihop?
Är vi ändå fria som profeter sa,
lever vi i tidlöshet?

En fråga, jag förut sällan velat nämnt.
En undran så stark som jag förut aldrig känt.
Jag undrar bara,
hur i helvete ska det gå?

Är kanske allt blott en dröm
i ett till synes outgrundligt spel?
Är kanske ändå inget alls givet,
inte ens att vi en gång blev till?

Kanske är verkligheten större
än den form vi suddar bort.
Kanske livet finns utöver allt,
i odödlighet.

"Efter Kali Yogas tid
blir allting åter ljust."
Indianer säger att vi lever i en tid
då allting blir på nytt.

Hur som helst, vad vi ska tro,
får väl stå oss själva fritt.
Men i vilket fall, om vi vill leva kvar,
då får vi allt bjuda till.

SOM GLAS AV KRISTALL

Att leva efter sina ideal
då trycket faller på.
Att leva så som man en gång sagt
när det gäller att förstå.

När hoppet inte längre finns kvar,
då står man där som en skit.
Då börjar man åter tvivla,
gick jag på en nit?

Då krossas visionerna
som glas av kristall
och det lilla synes bli
hela livets förfall.

Man trevar sakta fram
i den ändlösa tomhet
som urholkar vårt hjärta
då tårar torkat ut.
Ja, då krossas visionerna
som glas av kristall.

Man frågar sig så ofta,
hur ska det gå?
Man undrar åter igen,
kommer jag någonsin att förstå?

Tiden läker några sår,
andra finns alltid kvar.
Men när stunderna blir minnen blott,
då orkar man åter le.

SVIT I MAGINFLUENSA

Duförsökte trots allt behålla en bild
på något som du trott
och kanske finns den kvar
bakom allt till sist.

Bakom alla mönster och former,
bakom alla begrepp.
Bortom allt förnuft
du ärvt av din tid.

Kanske är allt blott en parantes
i en resa utan slut.
Kanske gör det varken till eller ifrån,
allt det du fått se.

SÄRSKILDHET

Jag känner en kvinna
som blev en symbol
för allt det jag älskat,
en gestalt på det jag trott.

Man söker för det mesta
sin förlorade del,
för att övervinna sin särskildhet,
för att åter bli hel.

Vägarna är många
till att finna en tro.
Kanske ensamheten
ger ett svar.

Vi håller oss ofta fast
vid trygg och varaktig illusion
ty insikten skrämmer oss lätt
om vi hänger oss åt tomheten

Men om man väljer att tro
att ett plus ett är ett,
så förgås aldrig världen
och ensamheten blir det den är.

TROLLKARLARS ÖRT

Nu vill vi röka lite pipa,
så god som ingen ann' i denna världen.
Haver du ett stopp för trolldoms insikt
så vill vi alla gärna smaka.

Låt oss flyga till fjärran rike.
Låt oss dansa i drömmarkonsten.
Är du vän, min vän, med trollkarlars ört
så får du följa med tillbaka.

Pejote bär på så mycken kunskap,
hos Mescalito kan du få svaren.
Men är du rädd, min vän, så håll dig till svampen
och hav respekt för fru Datura.

I kornas hage, där växa svampen,
så liten att den knappt för ögat synes.
Om du plockar den, min vän, och äter den sen
så händer det du ser nått märkligt.

TVEKSAM BLUES

Vi lever i en värld fylld av ängslan,
kvävd i apati.
Vi orkar inte längre se vad som händer
här utanför.

TV'n spyr ut det som händer,
en falsk illusion av att förstå
och det som händer, händer inte här,
det händer någon annan stans.
För vi har lärt oss att vi lever i en skyddad värld,
i ett mönster som är tryggt.

Ångesten växer
och barnen börjar sakta att slå på varandra.
De slår på varandra
för vi lever ju i en värld där alla vill oss väl.
Förr i tiden fanns både ont och gott,
nu finns bara grått.
Vi går mot en mental istid,
kan vi någonsin hitta ut?

Från Tjernobyl sprids
den långsamma pesten.
Brödet möglar
ty vi förlorade vår stig.
Vi går mot den punkt
då vi ej längre vågar hoppas på oss själva
ty när världen är dödsdömd,
börjar jorden åter att skälva.

UNDER DET SOM SKYMMER

Snö faller sakta
ner på vår jord.
Det enda som finns kvar,
våra tankars ord.

Den iskalla bädden
skymmer allt liv.
Livets ständiga kretslopp,
det som vi kallar för tid.

Men under det som skymmer,
finns allting ändå kvar.
Bortom det vi blott kan se,
finns det som vi vill förstå.

Vi slutar aldrig leta
då vi väl grävt en bit.
Då forcerar vi allting dött,
vi träder in där det finns liv.

Vi sovrar i oss själva,
vi finner det som i oss ser.
Då finner vi också det som är allt,
där det inte finns något mer.

VARKEN TID ELLER RUM

Den enda äkta lycka
jag tror kan finnas till
är blotta lyckan
av att alltid finnas till.

Den enda sanna kropp,
fri från illusion
borde vara
hela världens allt.

Allt det vi ser,
allt det vi hör,
allt det vi tänker,
allt det vi gör,
allting borde vara
våran egen vilja,
allas vår vilja,
hela världens själ.

För om vi bara sovrar
lite i oss själva,
finner vi ej längre
någon synbar gräns.

För allting du ser
händer i dig själv
och där finns också jag
för vi är samma själ.

Ögat skapar bilden.
Viljan skapar livet.
Allting är
evighetens balans.

Livets fagra gnista
som i allting finns,
den rusar aldrig bort,
den finns alltid kvar.

Så liten att den inte
i ett rum kan rymmas.
Dock ändå alltid
omsluter allt.

Som ringarna på vattnet,
så är hela världen.
Gränslöst kan den växa
från en liten sten.

Men ringarna på vattnet
är dock inga stenar.
Allting är blott speglar,
både tid och rum.

VISA OM VÅR SJÄLVGODHET

Några skriker punk,
andra viskar peace.
Några samlar fjädrar
och tillber regnbågens glans.

Några skriker ut sitt hat,
andra söker frid.
Några säger, Det gör det samma,
vi ödslar bara tid.

Ska det vara så svårt?

Vi tror vi är så bra, där vi står.
Vi tror att det bara är vi själva som förstår.
Och alla andra, de hör inte hit.
De har snöat in på något annat.
De har gått på en nit.

Några pratar politik,
att allt är människans verk.
Och vi skyller gärna på staten,
att det är den som förstört våra liv.

För vi är så goda och fria
där vi står och slåss i våra huvor.
För om bara vi får slå
så kommer alla att förstå.

Vissa de okuperar hus
och slipper betala hyra.
De är minsan inga borgare, de.
De får sin lön från det sociala.

Men ute där går Svensson,
han som ingenting förstår.
Han bryr ju sig bara om sin familj
och han har ingen spray i sitt hår.

Nu ska vi lära oss healing.
Köp en veckotidning och bli shaman.
Vi lär oss meditera
men blott som en form av rekreation.

I en aning stel och konstlad värld
kan vi trösta oss med en liten touch
av ett glömt men medärvt urtillstånd,
en krydda av magi i vår tristess.

Se upp fast du vill väl!
Kommersen styr din själ
och säljer din tro som trend
om än i gyllene dosor.

Något som varit rent och sant
blir lätt till ett tomt skal av plast
när du hänger upp ditt ideal
som blott en souvenir på väggen.

Vissa skriker, Krossa kapitalet!
fast de jobbar själva på Volvo.
Fast det är visst inte deras eget fel,
det är ju inte de själva som bestämmer?

Bara vi enas om att allt är fel
så kan allting få vara som förut.
Då är vi inte längre som alla andra.
Då kan vi gotta oss i vår självgodhet.

VÅR VÄG

Som liten, man levde
i dröm och vision.
Man såg allting så klart,
man viste livets svar.
Men vi formas utav tiden,
vi skolas till att förstå.
I vetenskapernas termer
blir kärlek till matematik.

Vi glömde något viktigt, min vän,
att allting hänger ihop
och att det vi ser och skriver ner
är bara det vi tror.

Vi placeras ut i livet,
vi ges en roll,
ibland ganska långt ifrån
det vi en gång trodde vi var.
Vi får våra egna barn
som lär sig att gå
på den stig vi själva vandrar,
var ifrån och till, vi aldrig vet.

För de som levde innan oss,
de bestämde vår väg
och är ett misstag gjort,
är det svårt att rätta till.
Men vi glömmer då ganska lätt
att nu är här som då.
Det enda som skiljer är tid
men vår dröm är ändå nu.