Samlade visor
Visor på gitarr
Lucas Scheffold, Sweden 1992
1. DET GÅR EN VIND GENOM VÅRA SJÄLAR (3.31)
2. LET THE SUN MAKE US WARM (3.02)
3. EN NY DAG GRYR (3.53)
4. UNDER DET SOM SKYMMER / VARKEN TID ELLER RUM (5.23)
5. OPEN YOUR EYES (3.45)
6. VÅR VÄG (3.27)
7. TROLLKARLARS ÖRT (2.09)
8. DAGEN VAR VACKER (3.08)
9. HÖST-VISA (3.34)
10. EN NY TID (3.55)
11. EVIGHETENS FORM (2.18)
12. LEFT IN SILENCE (4.00)
13. I ETT TYST SAMFÖRSTÅND (3.50)
14. DÄR BERG FÅR SJUNGA FRITT (3.24)
15. BORTOM LOGIKENS MYTER (2.33)
16. MÅN-VISA (4.22)
Total längd: 56.17
”Samlade Visor” gav jag första gången ut 1992.
Tanken var den gången att presentera mitt eget visprogram
som jag framförde då jag uppträdde som trubadur runt om i landet.
”Samlade visor” kom att bli den största och mest omfattande
samling av mina egna visor.
Av den anledningen bestämde jag mig för att nyutge samlingen på CD,
om än i högsta grad liten och begränsad upplaga.
Produktionen är på det viset mycket unik
med tanke på att den kom att bli en dokumentation
av de visor jag gjort under åren och som överlevt tidens tand.
Visorna är skrivna under åren 1980 – 1990.
Musiken är till skillnad från många av mina andra produktioner,
ej orkester-arrangerad utan inspelad direkt med bara gitarr och sång.
Inspelningen är gjord på en 4-kanals portastudio, hösten-91,
i Skogsnäs, en liten by, någonstans i de norrländska skogarna.
Musiken får kopieras och spridas i "vänners lag"
så länge det ej sker i kommersiellt syfte.
Musiken får däremot ej användas i samband med kommersiell reklam
eller partipolitisk propaganda utan min personliga tillåtelse.
Jag är själv upphovsman till allt material.
LUCAS SCHEFFOLD 1998
Här kan du hämta omslagsfiler:
Lyssna eller ladda ner.
Ifall du delar vidare materialet till dina vänner så kom ihåg att förklara dem att:
Jag fortfarande äger alla rättigheter till materialet!
Det betyder att materialet inte på något sätt får missbrukas eller säljas vidare.
Det är således ej tillåtet att använda musiken i någon form av kommersiellt syfte
utan min personliga tillåtelse!
Det är ej heller tillåtet att använda min musik i någon form av marknadsföring
eller i samband med politisk propaganda utan mitt samförstånd!
DET GÅR EN VIND GENOM VÅRA SJÄLAR
Det går en vind genom våra själar.
Det strömmar en flod från hjärta till hjärta.
Ögon säger ofta
mycket mer än ord kan ge
för sanningen är enkel
men svår att se.
För vishet kräver ödmjukhet
och ögon som kan se
så öppna du din dörr
för jag vill öppna min.
A new day is coming,
Oh,let’s try again.
Try to forgive
and love again.
The night is gone.
It's gone so far away.
Let the sun make us warm, make us warm again
Sover du, min kära?
dagen gryr.
Solen stiger sakta upp
över ängar, gran och fur.
En ny dag nalkas,
en ny sida i livets bok,
i ett ständigt oskrivet kapitel,
fyllt av slumpens fagra mystik.
Ett liv, fläckat av uppgivenhet,
bjuder plötsligt på någonting nytt
i denna obegränsade mångfald
då en ny dag grytt.
En ny dag gör entré,
alltid unik,
som ger oss möjlighet
att skapa det vi vill.
Vi lär oss att leva i apati
för att aldrig titta ut och våga se
men jag flyr från deras desillusion
för att våga forma någonting själv.
Släpp ut den lilla fågeln i dig.
Våga lek din egen lek.
Slå hål på själens hårda mur av glas.
Förverkliga de visioner vi trots allt har.
Än så länge ligger staden tyst,
fri från människors förslavande jäkt.
Förblindade i ett ekorrhjul
så fort dagen grytt.
Uppgivenheten blir vårt fördärv,
visioner förkastas och tonas ut
fast ingenting egentligen är givet
ty nya dagar kommer alltid att gry.
Snö faller sakta
ner på vår jord.
Det enda som finns kvar,
våra tankars ord.
Den iskalla bädden
skymmer allt liv.
Livets ständiga kretslopp,
det som vi kallar för tid.
Men under det som skymmer,
finns allting ändå kvar.
Bortom det vi blott kan se,
finns det som vi vill förstå.
Vi slutar aldrig leta
då vi väl grävt en bit.
Då forcerar vi allting dött,
vi träder in där det finns liv.
Vi sovrar i oss själva,
vi finner det som i oss ser.
Då finner vi också det som är allt,
där det inte finns något mer.
Den enda äkta lycka
jag tror kan finnas till
är blotta lyckan
av att alltid finnas till.
Den enda sanna kropp,
fri från illusion
borde vara
hela världens allt.
Allt det vi ser,
allt det vi hör,
allt det vi tänker,
allt det vi gör,
allting borde vara
våran egen vilja,
allas vår vilja,
hela världens själ.
För om vi bara sovrar
lite i oss själva,
finner vi ej längre
någon synbar gräns.
För allting du ser
händer i dig själv
och där finns också jag
för vi är samma själ.
Ögat skapar bilden.
Viljan skapar livet.
Allting är
evighetens balans.
Livets fagra gnista
som i allting finns,
den rusar aldrig bort,
den finns alltid kvar.
Så liten att den inte
i ett rum kan rymmas.
Dock ändå alltid
omsluter allt.
Som ringarna på vattnet,
så är hela världen.
Gränslöst kan den växa
från en liten sten.
Men ringarna på vattnet
är dock inga stenar.
Allting är blott speglar,
både tid och rum.
OPEN YOUR EYES
Open your eyes.
You will find a room
without no walls.
Where have you been
these lifes.
Transcendental dimensions.
Let you fly
so far.
You are coming home
from your blindness.
Som liten, man levde
i dröm och vision.
Man såg allting så klart,
man viste livets svar.
Men vi formas utav tiden,
vi skolas till att förstå.
I vetenskapernas termer
blir kärlek till matematik.
Vi glömde något viktigt, min vän,
att allting hänger ihop
och att det vi ser och skriver ner
är bara det vi tror.
Vi placeras ut i livet,
vi ges en roll,
ibland ganska långt ifrån
det vi en gång trodde vi var.
Vi får våra egna barn
som lär sig att gå
på den stig vi själva vandrar,
var ifrån och till, vi aldrig vet.
För de som levde innan oss,
de bestämde vår väg
och är ett misstag gjort,
är det svårt att rätta till.
Men vi glömmer då ganska lätt
att nu är här som då.
Det enda som skiljer är tid
men vår dröm är ändå nu.
Nu vill vi röka lite pipa,
så god som ingen ann' i denna världen.
Haver du ett stopp för trolldoms insikt
så vill vi alla gärna smaka.
Låt oss flyga till fjärran rike.
Låt oss dansa i drömmarkonsten.
Är du vän, min vän, med trollkarlars ört
så får du följa med tillbaka.
Pejote bär på så mycken kunskap,
hos Mescalito kan du få svaren.
Men är du rädd, min vän, så håll dig till svampen
och hav respekt för fru Datura.
I kornas hage, där växa svampen,
så liten att den knappt för ögat synes.
Om du plockar den, min vän, och äter den sen
så händer det du ser nått märkligt.
Dagen var vacker, kvällen så ljum.
Trots alla leenden sitter jag stum.
Himlen var blå, gräset så grönt.
Tiden stod still, det kändes så skönt.
Men tiden har sin gång fast livet står still.
Man kan inte ändra det, hur man än vill.
Finns det ett slut, finns det ett mål
eller irrar vi blott runt i ett ändlöst svart hål?
En tidig morgon i Oktober,
löven faller tyst.
Jag kyls av höstens kalla vind.
Jag ser ditt ansikte, en tår på din kind.
Livet det går trots allt ganska fort.
Gårdagens visioner, minnen blott.
Hann vi egentligen med det liv vi sökt?
Finns det kanske ändå tid kvar?
Du ser på mig med en tårfylld blick,
en blick av nostalgi och desillusion
men det finns inga sår för vi är vuxna nu
och vi talar med värdighet och inte med passion.
Ja, såren har läkts, vi är båda starka nu.
Vi har lärt oss av livet och kommit tillbaks.
Men livet går så fort, man glömmer ganska lätt
att vi en gång svor en ed, att ta vara livet rätt.
Vi nämner med ett skratt, en förgången tid
för att plötsligt komma ihåg vad vi drömt när vi var små.
Vi slår oss för pannan, var det så vi ville va'?
och kanske det ändå går då det gick när vi var små.
De åker till jobbet i sina bilar,
ser du dem, min vän.
De säger att arbetslöshet är ett hot
mot vår kultur, min vän.
Det gror en revolution någonstans,
kanske inte hos oss men i allt.
Lyssna bara på fåglarna,
hör vad de har att säga oss.
Vill de överleva denna tidsålder,
kommer de att födas om på nytt?
Ska vi alliera oss med livet, min vän,
eller med ingenting alls?
Det är dags att välja stegen, vän,
det är dags att lyssna på trädens folk.
Går det att läka sjuka sår?
vem vet, kanske Gud förmår.
Är det dags att samla korten igen,
är vi värda nog, en ny giv?
Vår kära planet har svårt med oss
men hon vinner dock alltid över de som härskar.
Så slut dig till träden, min vän
och bli ej rädd när jorden börjar skälva.
Bli ej rädd när vi lämnar det vi trodde fanns till
för vi träder in, min vän, i en ny tid.
Jag far från ett fyrkantigt mönster
ty evigheten form är rund.
Jag vet att det är bra, det är här jag vill va'
och inget ska mig längre frustrera.
Det vi egentligen söker,
det har ingen begränsad form.
Bara det vi själva konstruerar,
formas och rutas in.
En stad såväl som ett kretskort,
överallt syns raka linjer.
Där borta står ett fyrkantigt hus,
det är ju sånt som skymmer vårt ljus.
The sun is going down
to leave us with the moon.
We are left in silence again.
Together we are alone.
Don't be afraid, my friend,
sleep to night.
The day is like the life,
you loose what you got
but something, you will never loose,
the morning is here, soon again.
Don't be afraid of the darkness,
your soul is free.
The death is also the life,
the light is always somewhere.
Vi sitter tillsammans i ditt kök.
Vi talar om en gemensam dröm,
att skapa någonting för oss själva,
en dröm att fara härifrån.
Det kallas utopi och gemensam vision,
att hitta vårt eget hem,
det liv vi en gång var ämnade att få.
Vi lovar varandra i ett tyst samförstånd,
att aldrig låta drömmarna slås ihjäl
och halka dit som så många ändå gör
och bli offer för samhällets desillusion.
Det händer man träffar någon gammal vän,
någon man känt i flera år.
Vi talar om drömmen som fanns där en gång
och hoppet om att en dag bli fri.
Älskling, är vi gamla nog för att ge upp
en barnslig gammal dröm som vi haft när vi var små?
Är dock vägen så för oss alla
eller finns det ändå en chans för oss?
Det finns ett land som täcks av skog
och där berg får sjunga fritt.
Detta land, det finns här utanför
och är större än du tror.
Men tider går, vi glömde fort
den verklighet som är
och att solen spinner med sitt ljus,
en väv av evighet.
I utkanten av det vi känner till,
spelar alver upp till dans.
De förlösas upp i livets eld,
bortom allt vi trodde fanns.
Ja, bortom allt vi gör och tror,
bortom all logik,
där finns ett land, vi aldrig ser
ty vi har för tider, glömt oss bort.
Det finns så nära i allt du ser.
Det finns just i dig själv.
Det finns i skogen, bredvid ditt hus,
det allt vi glömde bort.
Och kanske drömmer du just i natt,
att du med vingar flyger ut
över berg i väst, där sol gått ner,
för att åter vända hem.
Jag bryter mig ut i gränsland
som ligger utanför logikens myter.
För jag söker paradiset
som ligger utanför världsbilden våran.
Jag söker inte längre något svar på det som finns,
utan ser mig blott om.
För här ute gör det ändå det samma,
allting blir ändå samma sak.
Följ med till Ingenmansland,
jag råkade trilla av.
Jag hittade ett matematiskt misstag
i våra levnadsgrundvalar,
att vår första kalkyl
grundar sig på ett rent antagande.
Om ett plus ett lika gärna är tre,
vad spelar det då för roll att ens fundera
och vad spelar avstånd för roll
om vi ändå vill nå solen?
Till Månen och saknaden.
Månens ljus, det lyser så kallt i natt,
så kallt att allting fryser och stelnar till.
Skogens kraft är starkare än någonsin
och den fyller mig
fast jag innerst inne är så tom.
Det är så lätt att se och förstå i natt
och att minnas livet som blott en episod.
Men trots mitt liv, alla människor jag gått förbi
har längtan blivit kvarglömd, gömd i mig.
Du svåra saknad, äger du en gestalt?
Är du som en ängel, följer du mig vägen ut?
Kanske får jag aldrig lov att fråga.
Kanske leds vi blott av en oskadd tro.
Jag ber dig, starka måne,
jag ber er skog
och det träd jag själv är en del utav,
låt mig minnas, låt mig veta vart jag går
och låt mig finna det jag förlorade
min första natt.