I OVISS TID
"Det finns trots allt så stora delar av helhet
att det är möjligt för världen att läkas."
Ylva Sillén
1. DET BÖRJAR BLI SENT NU.......................................4.30
2. EN NY TID.................................................................3.18
3. I EN OVISS TID........................................................3.23
4. DÅ DE TVÅ VORO ETT..............................................2.40
5. DÄR BERG FÅR SJUNGA FRITT................................2.48
6. BORTOM LOGIKENS MYTER....................................2.35
7. SVIT I DADGAD...................................................... 11.31
8. TVEKSAM BLUES...................................................... 3.37
9. SISTA VERSEN..........................................................5.12
Total speltid: 39.35
"I OVISS TID" är den fjärde av mina egna produktioner.
Musiken är inspelad på en 4-kanals portastudio,
under olika tillfällen i och runt om Skogsnäs Ångermanland Sverige,
under året 1990
Flertalet av sångerna är inspelade hemma hos Danne på Kilåmon,
den vecka då jag bodde där och försökte ta hand om djuren.
Musiken är tillägnad vår skälvande jord
och den ovissa tid vi nu lever i.
Då vi nu snart träder in i Vattumannens tidsålder,
nalkas vi troligen snabbt en avgörande vändpunkt.
Vad utgången blir, bör vi kanske inte sia om men faktum är:
att vända den utveckling som hotar förinta oss,
kräver en större förändring än knappt någon av oss vågar inse.
Samtidigt som vi kanske inser att problemet ligger i hela vår struktur,
kanske rent utav intimt förknippat med hela vårt mänskliga väsen,
borde vi mer än någonsin försöka leva i respekt för livet
och den kraft vi blott är en del utav.
Ty livet är i allt"
Instrumenten jag använt är:
Stål- och nylonsträngad gitarr, el-gitarr, el-bas, blockflöjt, analoga synthesizers,
bongos, tablas och annat slagverk.
Trumsett ("I en oviss tid")
samt tramporgel ("Svit i DADGAD")
TEXT, MUSIK, ARR. & INSPELNING:
LUCAS SCHEFFOLD
SVERIGE 1990
Det börjar bli sent nu,
vi har nog gjort bort oss.
Vi har nog ställt till
ett allt för stort problem.
Men vem vågar tänka
denna hemska tanke,
att lämna allt
och börja om på nytt.
För människan är fri,
hon har inga gränser.
Vi gräver för djupt
och blandar allt för mycket.
Ja, människan är envis,
hon vill aldrig vända.
Det krävs nog en kollaps
för att något ska hända.
Vi är som en sjukdom,
en elakartad svulst.
Det är kanske ingen
ide att ha oss kvar.
Vi tar allt för mycket,
tja, vi lämnar inget kvar
och vi glömmer lätt bort
på vems villkor det var.
Vi torkar oss i stjärten
med oblekt papper
i tron på att skogen
kommer att stå kvar.
Men i vår moders sköte
är vi blott en bacill.
Vi har ingen chans
när hon inte längre vill.
De åker till jobbet i sina bilar,
ser du dem, min vän.
De säger att arbetslöshet är ett hot
mot vår kultur, min vän.
Det gror en revolution någonstans,
kanske inte hos oss men i allt.
Lyssna bara på fåglarna,
hör vad de har att säga oss.
Vill de överleva denna tidsålder,
kommer de att födas om på nytt?
Ska vi alliera oss med livet, min vän,
eller med ingenting alls?
Det är dags att välja stegen, vän,
det är dags att lyssna på trädens folk.
Går det att läka sjuka sår?
vem vet, kanske Gud förmår.
Är det dags att samla korten igen,
är vi värda nog, en ny giv?
Vår kära planet har svårt med oss
men hon vinner dock alltid över de som härskar.
Så slut dig till träden, min vän
och bli ej rädd när jorden börjar skälva.
Bli ej rädd när vi lämnar det vi trodde fanns till
för vi träder in, min vän, i en ny tid.
Särskildhetens klyfta
som sargar din själ.
Sökandet efter mening
i någon som vill dig väl.
Sökandet efter ett svar
som ger vår vilsna själ frid
och frihet ifrån vår ångest.
Ett ledljus i en oviss tid.
Vägarna är många,
vi väljer vår egen stig,
en stig till den kunskap
som befriar våra liv.
Vissa vandrar in bland snår,
andra går på frihetens äng
men vi bär nog alla på samma dröm,
att få ta med varandra härifrån.
Han var en.
Hon var fyra.
Så som i en spegel,
voro de som ett,
voro de som två.
Vilja och tanke.
Han var tid.
Hon var rum.
Det finns ett land som täcks av skog
och där berg får sjunga fritt.
Detta land, det finns här utanför
och är större än du tror.
Men tider går, vi glömde fort
den verklighet som är
och att solen spinner med sitt ljus,
en väv av evighet.
I utkanten av det vi känner till,
spelar alver upp till dans.
De förlösas upp i livets eld,
bortom allt vi trodde fanns.
Ja, bortom allt vi gör och tror,
bortom all logik,
där finns ett land, vi aldrig ser
ty vi har för tider, glömt oss bort.
Det finns så nära i allt du ser.
Det finns just i dig själv.
Det finns i skogen bredvid ditt hus,
det allt vi glömde bort.
Och kanske drömmer du just i natt,
att du med vingar flyger ut
över berg i väst, där sol gått ner,
för att åter vända hem.
Jag bryter mig ut i gränsland
som ligger utanför logiska myter.
För jag söker paradiset
som ligger utanför världsbilden våran.
Jag söker inte längre något svar på det som finns,
utan ser mig blott om.
För här ute gör det ändå det samma,
allting blir ändå samma sak.
Följ med till Ingenmansland,
jag råkade trilla av.
Jag hittade ett matematiskt misstag
i våra levnadsgrundvalar,
att vår första kalkyl
grundar sig på ett rent antagande.
Om ett plus ett lika gärna är tre,
vad spelar det då för roll att ens fundera
och vad spelar avstånd för roll
om vi ändå vill nå solen?
Vi lever i en värld fylld av ängslan,
kvävd i apati.
Vi orkar inte längre se vad som händer
här utanför.
TV'n spyr ut det som händer,
en falsk illusion av att förstå
och det som händer, händer inte här,
det händer någon annan stans.
För vi har lärt oss att vi lever i en skyddad värld,
i ett mönster som är tryggt.
Ångesten växer
och barnen börjar sakta att slå på varandra.
De slår på varandra
för vi lever ju i en värld där alla vill oss väl.
Förr i tiden fanns både ont och gott,
nu finns bara grått.
Vi går mot en mental istid,
kan vi någonsin hitta ut?
Från Tjernobyl sprids
den långsamma pesten.
Brödet möglar
ty vi förlorade vår stig.
Vi går mot den punkt
då vi ej längre vågar hoppas på oss själva
ty när världen är dödsdömd,
börjar jorden åter att skälva.
Sista versen
börjar spela sin refräng.
Kommer en gud och hjälper oss
eller ruttnar vi bara bort?
Finns det något vi kan behålla
när allting rämnar ihop?
Är vi ändå fria som profeter sa,
lever vi i tidlöshet?
En fråga, jag förut
sällan velat nämnt.
En undran så stark
som jag förut aldrig känt.
Jag undrar bara,
hur i helvete ska det gå?
Är kanske allt blott en dröm
i ett till synes outgrundligt spel?
Är kanske ändå inget alls givet,
inte ens att vi en gång blev till?
Kanske är verkligheten större
än den form vi suddar bort.
Kanske livet finns utöver allt,
i odödlighet.
"Efter Kali Yogas tid
blir allting åter ljust."
Indianer säger att vi lever i en tid
då allting blir på nytt.
Hur som helst, vad vi ska tro,
får väl stå oss själva fritt.
Men i vilket fall, om vi vill leva kvar,
då får vi allt bjuda till.
Här kan du hämta omslagsfiler:
Lyssna eller ladda ner.
Ifall du delar vidare materialet till dina vänner så kom ihåg att förklara dem att:
Jag fortfarande äger alla rättigheter till materialet!
Det betyder att materialet inte på något sätt får missbrukas eller säljas vidare.
Det är således ej tillåtet att använda musiken i någon form av kommersiellt syfte
utan min personliga tillåtelse!
Det är ej heller tillåtet att använda min musik i någon form av marknadsföring
eller i samband med politisk propaganda utan mitt samförstånd!